Ismaili var 16 år när han kom till Sverige från Iran under flyktingkrisen 2015. Han är född i Afghanistan, men flydde till Iran tillsammans med sin mamma efter att pappan hade dödats av Talibaner. Då var Ismaili bara 5 år. I Iran var han tvungen att arbeta. Han bodde ofta på gatan och hans styvpappa slog och förödmjukade honom så fort det fanns en godtycklig anledning. Och Ismaili trakasserades för att han vågade gå sin egen väg. Som 14-åring blev han tagen av polisen för att han bar ett halsband med ett kors på. Det blev upptakten till planerna på en tryggare tillvaro någon annanstans. Ett år senare började den långa resan mot Europa och ett förhoppningsvis bättre liv.
I den här filmen får du följa Ismaili under en dryg sommarmånad i småstadsidyllen Laholm i södra Halland. När du möter honom första gången har han just blivit utslussad från boendet och flyttat till en familj på en liten gård strax utanför Laholm. Ismaili har varit i Sverige i två år och väntar fortfarande på besked om han får stanna eller inte. Men livet blev inte så som han hade drömt om. När Ismaili kom till Sverige var han en sprudlande glad och positiv kille. Han hade stora ambitioner och hans nyfikenhet på livet speglade sig i allt han gjorde. Han anpassade sig snabbt till det nya landets kultur och religion, han började spela teater och det visade sig att han var en konstnärstalang. Något han inte hade haft en aning om tidigare. Ismaili beskriver det själv som om hans hjärna hade varit i fängelse och nu släppts fri. Men efter flera år av väntan, efter tre asylavslag och efter ett ofta hotfullt bemötande från sina egna landsmän har Ismaili förändrats. Den växande ovissheten och den allt mer tilltagande ångesten har satt sina spår. Ismailis leende smittar fortfarande av sig, men nu kan man skönja ett mörker bakom de till synes glada ögonen. Ismaili har nu hunnit fylla 18 år och verkligheten har kommit ikapp honom. Han vågar inte längre drömma om en trygg och meningsfull framtid i Sverige utan han försöker ta en dag i taget för att överhuvudtaget stå ut. Nu hänger allt på en sista skör tråd och han väntar på det slutgiltiga beskedet.
Den här filmen tar inte ställning till om Ismaili har tillräckliga asylskäl eller inte utan vill istället lyfta fram det orimliga i att utvisa människor efter att de legalt bott över två år i Sverige. Staten borde ha förbrukat rätten att deportera asylsökande efter så lång tid. Filmen vill också berätta om en ung människa som skulle kunna vara en tillgång för Sverige. En person som kan tillföra något positivt och ses som en möjlighet istället för ett problem. Men så ser verkligheten inte ut idag. Och Ismaili är inte ensam om sin situation. Många flyktingar som kom hit som barn drömmer om att få studera, att arbeta, att göra rätt för sig och få möjlighet att skapa en framgångsrik tillvaro. Att ta revansch på dåliga livsvillkor, på orättvisor och på det samhälle som ofta ser flyktingar och invandrare som en framtida härdsmälta för Sverige. Många av dem skulle kunna blomma ut om de bara fick chansen. Och de är nog inte så annorlunda oss själva som man kanske kan tro.
SAGT OM FILMEN:
- ”Berör in i hjärtat. Vackra bilder, starka känslor, verklighet.”
- ”Bra och tänkvärd film.”
- ”Denna film skulle alla se!”
- ”En film som berättar om hur livet kan se ut som ensamkommande och väntan på att våra myndigheter ska ta beslut. Måste ses! Fantastiskt med all medmänsklighet, det är en glädje och en sorg, alla känslor hela tiden.”
- ”Thor-Björns filmer – berörande, intressanta.”
- ”Starkt berörande. Fin stämning. Blir så ledsen när man tänker på alla dessa ungdomar i sin oro, rädsla och vilsenhet.”
- ”Gripande dokumentärfilm om ensamkommande Ismaili.”
- ”Thor-Björns filmer om ensamkommande är inte bara filmer, de är poesi! Se dem!”
Filmfakta
Titel: Ismaili – pojken som slutade le
Premiär: 2019
Längd: 57 min
Medverkande: Mohammad Ismaili, Mahdi Rahmani, Ulrik Mangold, Tina Mangold, Monica Schramm, Christel Feldt, Lutz Müller, Ingemar Eriksson, Fabian Åström och Thor-Björn Bergman
Regi, foto & klipp: Thor-Björn Bergman
